Turqoise

        I made it! I made it! I made it! I made it! I made it! I made it!

Genom blod, svett och tårar klarade jag av Op. Jag lever fortfarande men min kropp är död. Hjärnan med för den delen.

Operation Stockholm började måndag morgon. Jag hade packat allt och förberätt mig väl. Hela dagen gick vi runt och gjorde stationen och samlade ihop "poäng" runt utanför Gardets grindar. Det gick faktiskt ganska bra fast det var sjukt jobbiga stationer som krävde fys, kondition och hjärna. Jag hade bara fått frukost den dagen sen skulle man två och två dela på en "dygnsmåltid" (4måltider + lite nötter och russin). Så man var väldigt hungrig och seg i kroppen hela dagen. När alla stationer var klara skulle vi springa stridshinderbanan(!). Alla i min grupp skulle genomföra ALLA hinder. Jag kan då nämna att alla i min grupp är typ vältränade atleter, alla förutom lilla jag; Och jag har aldrig lyckats med hela hinderbanan tidigare. Men det var bara att bita ihopp och försöka göra det bästa av situationen. Jag klarade alla hinder! För första gången klarade jag av alla hinder. Helt otroligt. Jag är helt chockad. Och vi fick näst bäst tid av alla som genomförde, 16 minuter någonting. Sjukt jävla bra alltså, med de förutsättningarna vi hade (matbrist t.ex.).

Helt död fortsatte jag Op. Vi fick åka buss till Alvik direkt efteråt. Från Alvik sen gick vi genom tunnlar under mark och vatten ända bort till Kaknästornet/Gärdet. Det tog ungefär 4 timmar att gå i de där tunnlarna. Det var jättespännande de första 5 minuterna men sen var det bara skitjobbigt. Neråt, neråt och ännu mer neråt. Raksträcka efter raksträcka. Den sista timmen fick vi även gå i mörker. Det var sjukt jävla jobbigt. Trött var man, hungrig var man, ont hade man och rakt skulle man gå. Det var inte så himla lätt som det låter heller. För att komma ut ur tunneln sen var man tvungen att klättra uppför i en stege. Då var inte mina armmuskler med mig. Fy skjutton vad svag jag var i armarna efter all styrka armarna hade fått genomlida under dagen och efter all mat de inte hade fått. Pinsamt svag liksom.
Hur som helst. Tillslut efter en lång långsam tid kom jag upp ur hålet från marken och ifrån den långa mörka tunneln. La mig död på marken och självdog en stund innan det var dags att gå igen. Klockan var runt 1 på natten och vi alla trötta soldater hade hamnat vid Kaknästornet. Vi marschade runt där och letade efter "vårt" sovställe som vi tillslut hittade när regnet började falla ner på oss. Upp med knäppetältet (ensamma vargen/ typ en liten pressenning), åt lite energigivande snask och sen var det dags att sitta på vaktpost, som vanligt. När jag väl kom i säng var klockan runt 3 på natten. Det regnade fortfarande. Det regnade hela natten. Hela de tre timmarna jag fick chansen att sova innan vi skulle upp igen. Jag låg nästan i en pöl. Det var jättejobbigt. Kallt var det också. Jag hade ju inte någon sovsäck direkt, utan en jacka bara över mig.

Nästa morgon slängde jag i mig en halv grönpåse innan vi skulle fortsätta mot Fjällgatan utanför Slussen. 1 ½ timmes marsch bort. Där repellerade jag ner 30m. Fy fan vad det var läskigt! Jag höl l på att dö igen. När det var runt 10m kvar till marken så började mina armar att ge med sig. De pallade inte längre. Jag pallade inte längre. Jag tappade fotfästet, gnällde till ett högt pipljud av rädsla och hängdes rakt ut, nästan vågrätt. Skakade av rädsla. Visste inte vad jag skulle göra. Men hänga där kunde jag ju inte göra hur länge som helst så det var bara att försöka få tillbaka fotfästet på bergsväggen och fortsätta neråt. Väl nere sen kom det några tårar av rädsla ner på kinden. Det var riktigt läskigt att tappa fotfästet, bli baktung och känna hur armarna sviker mig.

Men det var bara att fortsätta. Vi skulle nästan gå tillbaka till Gärdet sedan. Till Livgardets första kasern inne i stan. Någonstans vid någon kyrka. Orkade inte se eller lyssna på vart jag var någonstans. Jag hade det så tungt och jobbigt med all packning och all smärta i ryggen. Efter historialektionen skulle vi gå tillbaka till Fjällgatan igen. Det var fram och tillbaka, fram och tillbaka hela tiden. Från Fjällgatran sedan skulle vi marscha till Ursvik. Ja Ursvik. Cirka 5 timmars marschande med tung packning och skadad rygg. Det var det värsta jag har vart med om. Jag hade så fruktansvärt ont i axlarna och ryggen att jag gick och grät av smärta. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Höll på att hoppa av Op. Ville inte vara med längre. Men jag blev övertalad att fortsätta. Jag gick och gick och gick och äntligen kom vi fram till Ursvik, fram till en stor byggnad där vi skulle få sova. Yes, sova inomhus. Varmt och torrt.

"Nattsömnen" varade i ungefär 4 timmar, ja, jag satt ju på vaktpost den här natten med så jag kunde inte sova så mycket. Sedan nästa och sista dagen av Operation Stockholm skulle vi marscha lite mera, för ovanlighetens skull. Någon frukost fick jag inte ner i magsäcken heller så jag var inte så speciellt pigg eller starkt under den här dagen heller. Efter någon timmes marschande kom vi fram till ett stort jävla hus som vi skulle rensa. Springa in i och skjuta och kasta granater och allt möjligt mot fienden. Det var riktiga människor som skjöt mot oss för en gång skull. Inte bara pappgubbar som vi alltid annars har. Men för min grupp gick det ganska bra för ändå. Vi fick inte så många "döda" och jag klarade mig ganska bra. Höll på att svimma bara några gånger. Sömn + mat + vätskebrist. Jag orkade typ ingenting. Och hela husresningen tog typ 2-4 timmar bara. Fattar inte hur det kunde ta så lång tid, men det gjorde det. Trött och slitna sen fick vi åka buss tillbaka till Gärdet sen. Det var en jobbig känsla. Åka tillbaka, inte hem.

Aja, på Gärdet sen skulle vi ha den sista språngmarschen på Op-tävlingen. Marscha så fort vi kunde med packning och allt, ca 3 km (jag vet att det inte låter så mycket men har man ont i hela kroppen och har inte ätit något på tre dagar så är det skitjobbigt). Jag höll på att dö den dagen med. Men vi hjälptes åt och alla kom igenom mållinjen. Jag haltade och hade så ont i ryggen, men jag gjorde det.
We made it!
Buss hem sen till Livgardet var en härlig känsla. Underbart fast jag satt och frös hela tiden av allt regn som hade fallit den dagen. Men så himla nöjd. I made it!