Turqoise

När jag sitter i bilen, på väg till centralen, kommer jag på att jag inte har med mig min frukost som jag sent kvällen innan hade fixat till. Fan liksom, tänker jag för mig själv upprepande gånger. Fan.
På t-centralen sen, innan tåget kommer, försöker jag desperat att köpa mig någon slags frukost, men alla pressbyråer är stängad och någon tid har jag inte att springa iväg någon annanstans. Typiskt mig liksom. Fan igen, tänker jag upprepande gånger, igen.

Jag blir tvugen att sätta mig på tåget till Livgardet i alla fall, hungrig och arg. Aja, inget mer att göra åt saken... Svältit har jag gjort förut liksom.
Efter en stund kommer jag på att jag har glömt mina skåpsnycklar också! Mina livsnödiga skåpsnycklar till allt jag har i lumpen.... Fan fan fan... Varför händer det här mig för?! Varför har jag en sån otur första dagen jag ska tillbaka till regementet för? Vad vill Gud Säga med detta?

Desperat ringer jag till Nalle och ber honom komma och lämna nycklarna. Han är min hjälte. Min riddare på sin vita springare (volvon). Jag älskar verklige min Nalle. Han är mitt allt.
Hur som helst, han kommer och jag möter upp honom vid gardets grindar. Och vet du vad han har med sig? Min bortglömda frukost! Så mätt i magen hann jag bli innan det var uppställning och dagsprogrammet skulle börja. Vilken morgon alltså.