Turqoise

Jag tänkte på en sak här om dagen. I helgen hade jag besök av en familj med två barn under 8 år. När jag stod i köket och (försökte) lagade mat kom barnen in till mig och började rota i lådor och öppna skåp och bete sig som barn brukar vara, nyfikna på allt. Jag blev genast nervös och började skämas. "Tänk om de hittar något olämpligt" tänkte jag. Konstiga saker, vassa knivar, matrester? Jag kanske avslöjar någon jag inte borde? (Jag brukar bli sådär nojjigt nervös över småsaker). Så kom jag på mig själv.

De är barn.

Jag är vuxen.

Jag behöver inte skämmas för några barn. Jag ÄR "vuxen" och kan allt och vet allt i hela världen (enligt barn(?)). Barn bryr sig inte hur andra människor beter sig eller hur det ser ut hos andra. De är väl t.ex. vana att det är stökigt? Barn borde ju ha träffat andra vuxna/människor utanför deras eget hem.

Nu ska jag inte bry mig vad barn KAN tycka om mig. De gillar ju mig. Alla barn jag har träffat i alla fall. Sluta nojja.