Turqoise

Vi kliver på bussen och ber chauffören att skynda sig på för vårt tåg går om 10 minuter. Efter 4 minuter hör jag en ihållande tuta och bromsen trycks i botten. Av gravitationskraften dras vi alla framåt. Jag sitter baklänges i ett sånt där dubbel-fyrsidigt säte bland tre av mina klasskamrater och tjejen framför mig flyger nästan över mig.

 

Krasch!

 

Duns.....!

 

Vi står blixtstilla. Hörnfönstret på bussens framsida sprack sönder och glassplitter spred sig på asfalten utanför. Det blir tyst i några sekunder. Va fa..... Hur gick det med busschauffören? Fick han glassplitter i ansiktet? Var min första tanke.

 

Mår ni alla bra? undrar busschauffören. Alla hade klarat sig. 40 meter längre fram står en kvaddad bil. Sidodörrarna är tillbucklade och en sidospegeln hänger från en sladd bara. En gubbe med keps kliver långsamt ut ur bilen.

Helt normalt (för en gammal gubbe på 75 + som knappt kunde knäppa sitt skärp ordentligt) börjar han prata med busschauffören och deras uppgifter skrevs ner på papper.

Vi väntade chockerande på svar. Vad skulle vi göra härnäst? Hur mådde egentligen den förvirrade gamla gubben, med keps? Hur mår vi själva egentligen? Och busschauffören som hade skött sig så lugnt och bra?

Men lite skärrad är jag nu. Hjärtat satt i halsgropen långt efter olyckan.