Turqoise

Ja, idag så fick jag ett ryck, tog mig i kragen och reste mig upp. Jag har börjat med att måla! Oljemålning på stora dukar (tavlor). I julas fick jag nämligen oljemålarfärger, dukar, penslar och ett staffli i julklapp. Så idag tyckte jag att det var dags att börja. För sen när jag är duktig, då ska jag bli rik och berömd och ha en stor utställning som du självklart får komma på ;P .  

Jag tänkte nu bjuda på lite charmiga och kladdiga nybörjarbilder på mig in art-time
Det här är en hel del matreial som jag använda mig av under arbetet. Färger, penslar, provduk, staffli och alla färger såklart.
Jag är långt ifrån klar med målningen, men tänkte fortsätta om ett par veckor igen när den har torkat en aning. Tänkte skriva lite om det då också självklart. Som en liten fortsättning liksom. XP
Jag hade färg i hela ansiktet efteråt. Och på kläderna. Vet inte hur jag lyckades få färg på ena ögonbrynet heller, eller på nästippen, aja ( *rycker på axlarna* )
Men vilken skön känsla det var ändå. Äntligen. Alltså det är verkligen roligt, att formulera sig i färger. Jag har alltid gillat att måla, men jag har aldrig tidigare vågat ta det stora steget att måla tavlor själv. Men nu så, nu så är det igång. Det kändes underbart att blanda färg, hålla i penseln. Jobbigt bara att det tar uppåt 6-12 månader för färgen att torka. Men äsch, det är det värt.

Livet handlar inte om att vara bäst, att vara felfri eller att alltid vara perfekt. Det spelar ingen roll hur stark man är, hur många 100 vänner man har eller hur duktig man är på att snacka.

Om man inte gör några misstag, fel eller chansningar så lär man sig inget. Man lär sig inte att hantera svåra situationer eller hur man ska gå vidare i livet.

Att göra misstag gör oss till människor. Att göra fel är tyvärr ganska normalt. Alla gör vi misstag. Alla ramlar och slår emot den hårda marken.

Men livet handlar inte heller om att våga falla hela tiden, eller om att vi faktiskt gör misstag, utan hur vi sakta klättrar uppåt, hur vi darrigt reser oss upp från marken.

Vi ramlar då och då, faller mot marken och tar emot oss med händer. Livet handlar då om hur vi ställer oss upp och fortsätter att gå. Fortsätter att gå, fortsätter att leva, fortsätter tills nästa gång vi faller. 
Om man aldrig ramlar så lär man sig aldrig att resa sig upp. Kan man inte resa sig upp kan man inte gå vidare. Kan man inte gå vidare kan man inte leva.

Min bror Fredrik fyller år idag. Han fyller 22 år. Så grattis Fredrik på fördelsedagen! Hipp hipp hurraaaa!!!!
Vi ska lura iväg han ikväll. Hans vänner och jag ska bjuda honom på middag och bio ikväll, men istället ska han få en cheeseburgare på McDonalds och en lite längre biltur. Efter hamburgaren ska två andra kompisar "kidnappa" honom till en annan bil och köra iväg, medan vi andra ska köra iväg till en stuga ute i skogen och förbereda den riktiga middan, lövbiff. Sen när de kommer tillbaka ska vi äta och dricka gott hela kvällen. Vi kommer att slagga över där. Jag hoppas att han verkligen kommer att uppskatta det.

Grattis bror!

Varför ska svåra upplevelser vara så svåra att hantera? Varför ska jobbiga situationer vara så jobbiga? Varför är det så svårt att gå vidare? Varför måste det alltid ta en sån lång tid, innan man glömmer det, förtränger det, innan man kan gå vidare? Varför kommer man ihåg de jobbiga stunderna så länge och påminns hela tiden? Varför nu?

Jag vill bara glömma, men jag blir påminnd hela tiden. Minsta lilla tanke gör mig gråtfärdig. Jag kan inte förtränga det här, inte denna gång. Men livet kommer att gå vidare. Det är inte som förut nu, och det kommer aldrig att vara som förut heller. Lev i nuet. Framtiden kommer senare.

Se allt från den ljusa sidan. Tänk positivt, det är allt man kan göra. Glöm dina bekymmer, imorgon kommer det nya.

Så var det minioruppstart idag. Första träffen med alla miniorscouter. De är ju så söta men de börjar gå mig på nerverna. I lördags hade vi nämligen ett stort möte med alla scoutledare där vi gick igenom allt möjligt. Framtiden, rekrytering, terminsschemat ja allt. Så idag då så hade vi vårt första scoutmöte med våra miniorer. Vi pratade mest och gick igenom viktig information om terminen. Så det gick väl bra. Barnen betedde sig som barn brukar göra, busade omkring, fnittrade, pratade hela tiden, kunde inte sitta still......
Hur f*n ska man få barn att lyssna på en? Har någon något bra knep eller sätt som man kan göra för att få barns uppmärksamhet och respekt? Jag har provat olika sätt men inget verkar funka.

Är fortfarande sjuk btw. Förkylningen sitter kvar fast jag dricker hostmedecin och äter vitaminer varje dag. Är dock klart bättre, men fortfarande sjuk.

Jag har gått och blivit sjuk nu. Har vart det sens i söndags kväll. Jag tror att Björn smittade mig, men han är frisk nu, föresten. Good for him. Men jag har fått hosta, nyser hela tiden, kan inte sova, kan inte andas med näsan, torr i halsen, ont i magen m.m. Har inte ens orkat att duscha eller att laga mat.
Och det värsta av allt är nog att jag knappt har någon medicin att förfriska mig med. Men ska kanske till apoteket imorgon, om jag orkar. Jag hoppas att jag blir frisk snart så jag kan andas normalt, sova en hel natt utan att vakna och börja träna igen (de få gångerna jag väl tränar).

Jag såg mitt liv på tv idag. Det känndes verkligen som mitt liv om tio år. Det handlade om en tjej i trettioårsåldern som bodde ensam i en trist lägenhet i ett halvtaskigt område. Hon jobbade i en tråkig hanskaffär i ett dyrt köpkvarter och hade ett allmänt trist liv. Inga vännen, ingen pojkvän, bara katten Sylvia hemma. Ibland så ritade hon teckningar på fritiden och fick de utställda på gallerior och några sålda.
En vanlig trist dag träffar hon en lite annorlunda kille vid tvätteriet. De börjar prata och han ställer konstiga frågor. Han är inte som alla andra. Tillslut ber han om hennes nummer och de börjar träffas då och då. Det blir konstiga dejter och annorlunda träffar.

Efter ett hyffsat bra tag med varandra ska han ut på turné med ett rockband samtidigt som hon blir uppvaktad av en ny lite äldre man. Den nya mannen bjuder henne på middagar och köper dyra presenter till henne. Hon får allt hon önskar sig. Gåvor, komplimanger, kärlek (?), uppmärksamhet, kläder, umgänge... allt. De skapar en "nära" relation och lever ett liv i lyx. Tjejen och den första killen som hon träffade håller fortfarande kontakten, men bara på telefon. Han vet ingenting. Han behöver inte veta något för det fanns inget de hade gemensamt längre när han stack.

När allt är som bästa är den lite äldre mannen otrogen med en gammal bekant till honom. Lyx-relationen tar slut mellan tjejen och honom. De glider ifrån varandra, träffas inte mer.
Efter ett tag kommer turné killen tillbaka och är kär i henne som aldrig förr. Hennes känslor för honom finns fortfarande kvar och de blir tillsammans igen och börjar leva ett lyckligt liv tillsammans. Det var nog honom som hon älskade men vågade inte erkänna det för sig själv eller någon annan.

Mitt liv är lite så som i filmen. Det skulle lätt kunna hända om tio år. Beskriver verkligen mitt liv. Men vad vet jag? Tiderna förändras och framtiden kan ändras. Det var bara så matchande med mig.

Det här med att bli sårad, av någon som man har för en gångs skull vågat lita på, fan vad det är jobbigt. Jag tror att det är svårt att repa sig efter det. Först har man svårt att lita på honom/henne och sen när man väl vågar blotta sitt hjärta för den ja då blir man sårad istället. Av nån sjuk anledning så händer det ganska ofta. Många av mina vänner har blivit sårade av någon, jag har blivit sårad. Du kanske har blivit det av någon som du har tyckt om? 

Det kan handla om olika saker, olika svek. Saker som man har lovat varandra. Någon som man litade på som bedrog en. Lögner, otrohet, respekt.....
Man får ett men för livet. Det är klart att man kan gå vidare i livet men ett tidigare sårat hjärta. Erfarenheten av det kommer man alltid att bära med sig. Det är svårt att våga lita så mycket på någon mer, men man kan inte döma alla efter ett misstag som en idiot har gjort mot en. 

Även jag försöker att gå vidare med livet och vara mer öppen och våga mer, fast jag har blivit djup sårad. Tankarna finns alltid kvar, men livet går vidare. Jag har tagit lärdom av det istället. Det är bara att se på den ljusa sidan på det hela....