Turqoise

Vad är det för vits att tvätta kläder ut och in om de ändå vänder tillbaka sig i tvättmaskinen?! Suck.... Jag förstår inte riktigt..

Det här med att flytta, det kan kännas så jobbigt men samtidigt så bra. Man lämnar något tryggt och minnesfullt till något nytt och riskfullt. Ett nytt liv kanske, andra vanor, nya vardagssysslor.

Jag har tänkt att flytta. Eller rättare sagt, jag ska flytta ihop med Björn, min pojkvän, min snälla ängel, min halft sambo. Nu blir vi sambos på riktigt och inte bara jag som är halft inneboende.
Det ska bli så spännande. Skönt att äntligen få flytta hemifrån också. Jag längtar redan. I helgen tänkte vi flytta lite av mina grejer in till lägenheten, (efter min fördelsedagsfest på lördag). Vi har redan börjat med att möblera om lite och tänkt ut hur allt ska se ut och vara. Jag ser verkigen fram emot det. Hoppas att Björn inte tröttnar på mig bara.

Det åländska språket är mycket som det svenska språker, fast det lutar mer åt den norrländska dialekten. Här tänkte jag visa dig några åländska ord och uttryck och dess översättning:

Int - Inte
Jo - Ja
Softglass - Mjukglass
Kattor - Katter
Bröms - Broms
Smältost - Mjukost
Vill inga mer - Vill inte mer
Fara och simma - Åka och bada
"Iss inge noisa nu" - Sluta att tramsa (ungefär)

Det här med vita lögner, är det verkligen så farligt? Nej, jag menade inte den där gamla tv-såpan som gick på tv för typ hundra år sen. Nej, utan lögner som är mindre farliga, mer milda. Lögner för att skydda någon, något eller kanske sig själv. Är sånna inga bra? Aldrig någonsin?

Jag vet att man inte ska ljuga. Ärlighet vara längst, säger man ju. Och ja, det stämmer också. Men ändå? Jag skulle hellre vilja höra en lögn, som skyddade mig, än en lögn som skulle göra onödigt ont. Lögner skadar, lögner gör ont. Men hellre en vit lögn än en svart.

Alla har ljugit nångång. Alla har gjort det. Till och med den bäste, någon gång. Och om jag nu måste ljuga, så skulle jag hellre dra till med en vit lögn..... än att säga något jättehemskt. Inte för att jag ljuger så ofta....
Är jag helt dum i huvudet? Är det bara jag som tycker så?

Jag vet inte vad jag ska skriva idag egentligen, men jag kände att jag behövde få skriva av mig lite. Just nu känns allt jättejobbigt. Nyss höll jag på att få ett jobb, det sket sig. Nyss var allt bra här hemma, det gick åt helvete. Nyss var jag med Björn, nu sitter jag ensam. Allt kan vara så varierande. Dagarna kan vara så olika varandra fast ändå så lika varandra. Mitt liv står stilla nu. Jag är less på det. Samma liv nu som för ett halvår sen. Ska det vara så?

Jag är trött nu. Har säkert tråkat ut dig med. Men jag var bara tvungen att skriva nåt. Finns ingen här att snacka med just nu heller. Hoppas solen lyser imorgon och att det blir varmt.

Hejsan
Jag läste just en massa andra kända bloggar nyss, ni vet, Kenza, Stina-Lee, EmsEdge, Vimmelmamman, Milk, Tesslundin m.m. Blev lite besviken faktiskt. Det var väldigt trist och jag har redan tröttnat på alla andra bloggar. De allra flesta skriver om klädmode, smink, modelljobb och ännumera kläder och mode. Är det verkligen intressant att läsa vad någon annan har för kläder? Vad som är "inne" just nu? Den nyaste trenden? Hur kan de verkligen ligga på topplistan? De skriver ju om skit. Fjollgrejer, Gulligull och Rosa små kaniner.

Vad är det egentligen som får en blogg att bli bra? Hur blir en blogg bra? Måste man skkriva om "mode" eller om ett liv som "modell"?
Jag är inte bitter, eller negativ, jag bara undrar. (Jag är ganska bra på att kritisera, jag vet... men alltså, äsch, jag vet inte. Ska det vara så?).
Klart att du får tycka vad du vill. Jag har sagt min åsikt iaf.

Livet handlar inte om att vara bäst, att vara felfri eller att alltid vara perfekt. Det spelar ingen roll hur stark man är, hur många 100 vänner man har eller hur duktig man är på att snacka.

Om man inte gör några misstag, fel eller chansningar så lär man sig inget. Man lär sig inte att hantera svåra situationer eller hur man ska gå vidare i livet.

Att göra misstag gör oss till människor. Att göra fel är tyvärr ganska normalt. Alla gör vi misstag. Alla ramlar och slår emot den hårda marken.

Men livet handlar inte heller om att våga falla hela tiden, eller om att vi faktiskt gör misstag, utan hur vi sakta klättrar uppåt, hur vi darrigt reser oss upp från marken.

Vi ramlar då och då, faller mot marken och tar emot oss med händer. Livet handlar då om hur vi ställer oss upp och fortsätter att gå. Fortsätter att gå, fortsätter att leva, fortsätter tills nästa gång vi faller. 
Om man aldrig ramlar så lär man sig aldrig att resa sig upp. Kan man inte resa sig upp kan man inte gå vidare. Kan man inte gå vidare kan man inte leva.

Det här med att bli sårad, av någon som man har för en gångs skull vågat lita på, fan vad det är jobbigt. Jag tror att det är svårt att repa sig efter det. Först har man svårt att lita på honom/henne och sen när man väl vågar blotta sitt hjärta för den ja då blir man sårad istället. Av nån sjuk anledning så händer det ganska ofta. Många av mina vänner har blivit sårade av någon, jag har blivit sårad. Du kanske har blivit det av någon som du har tyckt om? 

Det kan handla om olika saker, olika svek. Saker som man har lovat varandra. Någon som man litade på som bedrog en. Lögner, otrohet, respekt.....
Man får ett men för livet. Det är klart att man kan gå vidare i livet men ett tidigare sårat hjärta. Erfarenheten av det kommer man alltid att bära med sig. Det är svårt att våga lita så mycket på någon mer, men man kan inte döma alla efter ett misstag som en idiot har gjort mot en. 

Även jag försöker att gå vidare med livet och vara mer öppen och våga mer, fast jag har blivit djup sårad. Tankarna finns alltid kvar, men livet går vidare. Jag har tagit lärdom av det istället. Det är bara att se på den ljusa sidan på det hela....