Turqoise

Lördag morgon och det är stress som gäller som vanligt. Äta frukost, fixa i ordning sig, packa det sista och fylla bilen med allt. Varför ska man alltid behöva stressa? Jag planerar allt med stor tidsmarginal och ändå blir det inte som man tänkt sig och allt tar mycket längre tid än vad man tror.
Vi hämtade upp Karin, som skulle med oss till Sandras inflyttningsfest i Vänersborg. (Alla de andra som jag nämnde i förra inläggen bangade och skulle helt plötsligt inte med...) Nu väntar bara en bilfärd på 5 timmar.

Vi möts av Sandra när vi nästan är framme. Åh så glad jag blev av att se henne. Det var i Augusti sist jag träffade henne. Gamla goda skolkamraten. My friend. Några andra av Sandras och hennes tjejkompis Stinas (som hon bor med) kompisar är redan där. De åkte redan i fredags kväll. Anyway, vi kom dit och hälsade på alla. Pratade lite och sedan gick jag, Björn och Karin och käkade pizza. Alltså pizzabagaren var ju inte riktigt klok. Det tog minst 30 minuter innan vi alla tre hade bara beställt. Först beställde Karin sin pizza, då började pizzasnubben att baka den och ställa in den i ugnen innan han tog Björns beställning. Tog något samtal imellan, hade ingen växel i kassan, jobbade helt själv och kunde ingen svenska. Efter 30 minuter då fick jag tillslut beställa min pizza och samtidigt fick Karin sin serverad och kunde äta sin. Alltså det var helt sjukt. Service var inte hans starka sida iaf. Brukar de inte ta allas beställning typ samtidigt om man kommer in samtidigt i grupp? Brukar de inte fråga om man ska ta med eller äta där? Brukar de inte vilja ta betalt i god tid innan? Inget stämde in på den snubben iaf.

Tillbaka sen hemma hos Sandra började vi partaja lite. Tog några glas, snackade skit, spelade "drick-lek", var trevligt dryga mot varandra. Jag tyckte att det var skitkul där. Glad, lullig, översocial, vilket jag aldrig annars brukar vara. Jag snackade som jag aldrig har gjort förut. Munnen gick hela tiden. Jag som annars sitter tyst och lyssnar på alla andra. Men inte den här gången. Så himla skoj det var under hela kvällen. Alla hade det bra. Någon som hade lite ont och sen när det gick över fick någon annan ont på något annat ställe bara. Vi var uppe hela kvällen.... halva natten. Men oj så kul det var.

Dagen efter är alltid jobbig. Man vaknar upp sent bakis. Uttorkad, seg, ont i magen och jättevarm. Alla är lika ruffsiga i håret, trötta, osminkade och i mjukiskläder. Frukosten väntar och det är lika bra att försöka få i sig något så att man får lite energi.
Vi tittar igenom lilla staden sen. Lilla Vänersborg, Lilla Paris som det så även kallas för. Gångavstånd och man kan gå runt hela staden på nån timme kanske, eller se/göra det viktigaste i alla fall. Det blåser mycket men solen skiner varmt på ändå. Det är jättefint i Vbg. Lugnt och skönt. Ingen stress. Mañana, mañana som Sandra brukar säga.

Till och med träden ser konstiga ut där. Inte som hemma i Stockholm. Det märks att man inte är hemma. Pizzabagarna är konstiga, vädret verkar vara finare och luften friskare. Inte alls som i Stockholm.

Sedan bar det av hemmåt. 5 timmars bilfärd var det som väntades. Så ont i ryggen jag fick av att åka bil så långt. Skitont. Har fortfarande ont i ryggen nu när jag sitter hemma några timmar senare.
Och lille Kremer som fyller 20 år idag (söndag). Grattis stora lilla killen. Kram kram