Turqoise

Idag har jag vart och fikat hos Nalles farmor och familj. Det blev en hel dels kaffedrickande och en god hemmagjord tårta. Jättegott. Tack så mycket.
Det var trevligt.

Ikväll är det färd mot Livgardet igen. Tåg och buss som måste åkas. Usch. Pallar inte. Det skulle inte bli någon lugn vecka direkt heller. Men det är väl bara att bita ihop och försöka göra mitt bästa. Snart är det fredag igen och då får jag åka hem igen. Hem ljuva hem.

Under veckan beslöt jag att jag ville ha en bärbar dator att leka med på min fritid så idag, lördag, åkte jag och Nalle runt och kollade på datorer. Jag ville köpa någon redan idag, men jag hittade ingen bra. Vi åkta till tre olika köpcentrum men ingen passade bra. Så när jag kom hem sen kollade jag runt lite på nätet och frågade en polare om lite tips på en bra dator. Han har nämligen stenkoll på allt sånt där med datorer och bra märken med mera. Hur som helst så hittade jag (vi) en bra laptop i sin prisklass. Så nu har jag beställt en bärbar dator som kommer hit levererat nångång nästa vecka. Underbart. Min första bärbara dator. Hoppas att den blir bra bara.

Den här veckan har vart lugn och skön, för en gång skull. Den första efter nästan två månader.

I måndags var det var ca. -25*C så vi fick vara inomhus och fysa istället för att springa utomhus. Sedan hade vi sambandstjänst, det vill säga vi hade radio utbildning hela dagen. Radio 180 eller nåt. Det var ganska soft. Sitta inomhus i värmen och lyssna på befälet. Vi slutade tidigt också så jag kunde åka hem och äta middag. Synd bara att Nalle inte skulle vara hemma då, så det blev en stressig ensam middag. Men god var den, en fet pizza.

I tisdags skulle alla förtroendemän, skyddsombud och jag då, jag som är NVK (Nätverk för Värnpliktiga Kvinnor) på möte. Veckan innan hade vi i plutonen valt dessa människor och jag blev automatiskt vald till NVK eftersom jag är ensam tjej i plutonen. Hur som helst så satt vi på möte hela dagen och fika en hel del. Det var underbart. Kaffe och stora bullar. Officeraren som höll i utbildningsmötet var jättetrevlig och tjatade om fika och raster hela tiden, så det var superskönt att sitta inomhus hela dagen medan resten av plutonen hade marschat iväg med tung packning och haft ännu mer utbildning på radio 180 och lite andra "krigsövningar" i snön. På kvällen hade plutonen kvällstjänst också, medan jag satt och gjorde ingenting i typ två timmar.

Onsdagen var nästan likadan. Jag satt fortfarande på möte hela förmiddagen. Men mötet var liksom inte tillägnat åt mig som NVK, utan det var mer för förtroendemännen, men jag fick sitta med och lyssna i alla fall. Fika blev det ju också och det tackar man ju inte nej till. Slutade sen efter lunch. Då gick jag ner och gymmade och badade bastu och tog en lugn dusch. Superskönt att få koppla av lite.
Kvällstjänst denna kväll också, men eftersom jag slutade efter lunch satt jag och gjorde ingenting. Typ läste tidningen och käkade godis. En sån skön dag! Vill ha flera sånna dagar.

I torsdags däremot var jag ute hela dagen och skjöt Ak5. Först var jag utomhus och "skjöt in rödpunktsiktet" som resten av plutonen gjorde i onsdags. Sedan fick jag och några till gå in till Livgardets ända inomhusskjutbana och göra en massa skjutövningar.
Först skulle man ligga ner med stöd och skjuta tre skott som skulle sitta tätt intill varandra på måltavlan. Sedan när man hade lyckats med det skulle man ligga ner utan stöd, sedan stå på knäna m.m. Fy sjutton vad dåligt det gick att skjuta knästående. Allt blev bara fel och ont som satan fick jag. Jag kan inte sitta på knäna och skjuta samtidigt. Det gör så ont i benen att jag inte kan koncetrera mig på att skjuta och träffa. Det tog flera, flera omgångar innan jag lyckades. Jag satt hela förmiddagen och lite efter lunch också med samma övning. Men fan vad glad jag blev när jag lyckades.
Sedan fick jag skjuta stående. Så mycket bättre allt blev då. Sista övningen skulle man först stå och skjuta och sedan snabbt ner till den liggande ställningen och skjuta på 10 sekunder, plus att man skulle träffa två olika måltavlor. Det var lite svårt i början men sedan gick det bra. En sen kväll kom och det blev inte mycket sömn denna natt heller.

Under fredagen sen hade vi som vanligt "Plutonens timme" som det heter. Ett möte med hela plutonen där vi pratar om veckan som har vart, kritik och sånt och sedan pratar vi om veckorna som kommer. Efter mötet var det dags för vapenvård och sedan kom den kända fysen. Träning utomhus. Mitt befäl ville att jag skulle börja springa utomhus nu, eftersom jag inte har sprungit på typ en vecka på grund av min knäskada. Men det ville inte jag. Så jag smög iväg till den "anpassade" träningsgruppen som kör styrketräning utomhus istället. Det var mycket bättre. Nästa måndag tänker jag börja springa istället. Men min sjukgymnast sa att springa är det värsta man kan göra om man har ont i knät. Så vi får se.....
Aja, efter fysen var det städning som gälllde och sedan var det dags för hemfärd! Permis!!! Komma hem till min ängel och vila upp mig lite. Permis! Permis! Permis!

Nu ska jag iväg till lumpen igen. Jag har ångest över det. Jag vill inte längre. Men jag måste. Det är jobbigt. Aja, ha det så bra så hörs vi nästa helg kanske.

Kicki var här igår kväll och vi käkade middag och drack lite vin tillsammans. Det var jättetrevligt att få träffa henne igen. Lumpen tar så mycket tid av en. Det tar så mycket liv av en hela tiden. Men vi hade roligt tillsammans och jag fick äntligen tala ut, snacka tjejsnack och bara va mig själv. Har saknat det lite. I lumpen är det väldigt manligt, väldigt hårt och tufft hela tiden. Så det är skönt att få vara tjej ibland.

Denna vecka har vart jobbig, som sagt. Men jag har fått utbildning och skjutit pansarskott 86 nästan hela veckan.

I måndags hade jag utbildning i pansarskott, även kallad p-skott. Vi fick lära oss alla vapnets delar och dess säkerhet och hur man använder det med mera. Alltså vilket jävla vapen! Tungt som satan.

I tisdags sedan fick jag skjuta "bazokan". Bära runt den på ena axeln hela dagen. Vi skulle skjuta på 100m, sikta på ett stort plank som skulle föreställa ett pansarfordon och stå på knäna i djup snö. Det var inte så himla enkelt. Men jag träffade i alla fall. Alla skott, kanske inte mitt i, men jag träffade i alla fall. Så det var bra. Vi skjöt hela dagen. På förmiddagen skjöt vi pansarskott 9mm och på eftermiddag skjöt vi pansarskott 20mm. Det var en ganska cool känsla, men det var inte bra för mitt skadade knä att stå på det hela dagen med en tung "bazoka" på ena axeln. På kvällen sedan fick vi prova att skjuta lysskott. Lyspistol och lysrör (eller vad det nu hette). Det var riktigt coolt. Ett skott lös upp hela stora fältet i 15 sek. Det såg häftigt ut.

I onsdags skjöt vi mera pansarskott. Vi marschade till skjutbanan som låg ca 5 km bort med tung packning. Och då menar jag tung packning. Efter lunch sen skulle vi göra en grupptävling. Vi skulle tävla mot de andra grupperna i plutonen och marscha en bit med packning och allt, göra ett tävlingsmoment, sedan marscha vidare till en annan plats och göra ett till tävlingsmoment, marscha vidare o.s.v. 
Hur som helst, min grupp var fan bra. Vi vann två av fyra tävlingar, vilket förvånade mig stort. Jag trodde aldrig att min grupp skulle vinna någon tävling alls, men det gick riktigt bra. Jag hade fortfarande jätteont i knät och ryggen så jag slapp faktist bära min tunga packning. Jag gick och haltade istället och deltog så mycket jag kunde. Sista tävlingsmomentet var en hinderbana, men den kunde jag inte vara med på. Min grupp var tyvärr sämst på hinderbanan, men det gjorde inget. Vi var bäst ändå.

I tordags fick jag äntligen gå till sjuksköterskan. Hon skickade vidare mig till sjukgymnasten som gjorde en undersökning på mitt knä och rygg. Men hon verkade inte förstå hur ont jag egentligen har. Hon sa att jag skulle göra några övningar för att få igång blodcirkulationen i både ryggen och knät. Sedan sa hon att jag varken skulle springa eller marscha långt med tung packning på hela denna vecka (som ändå snart slutar).

Sedan fortsatte jag med att skjuta lite mer pansarskott den förmiddagen, fast denna dag skjöt jag med en simulator. En grej som sitter i pansarskottet som skickar information och skottresultat till en dator iställer för att skjuta ut patroner. Och det gick väl sådär. Fortfarande svårt att träffa rätt med ett cementrör på ena axeln....
På eftermiddagen sen skulle vi äntligen få skjuta in våra rödpunktsikten. Det sägs att det ska vara enklare och snabbare att träffa målet med en sån, men jag vet inte riktigt, det var ju lika svårt att träffa målet som utan den. Men med lite mer träning så kanske man klarar av det också. Vi måste ju fortfarande ligga ner i snön, på ett speciellt sätt, med skyddsväst och stridsväst, i snöstorm och minusgrader (som vanligt) och på något sätt ligga bekvämt och skjuta jävligt bra. Mmm....... Good luck.

I fredags var det äntligen dags för permission och hemfärd. Men innan skulle jag på ett speciellt möte bara för tjejer. Ja, alla tjejer på kompaniet skulle på mötet för att få ett nätverk för värnpliktiga kvinnor. Vi ska prata om hur det är att vara tjej i lumpen, om vad som funkar och om vad som inte funkar. Hur vi ska förbättra läget för alla tjejer i lumpen m.m. Saknar faktiskt tjejsnacket. Senare var det dags för fysträning. Och jag med mitt skadade knä skulle inte springa denna gång. Jag skulle typ styrketräna utomhus istället. Lyfta en massa stockar och göra sit-ups med mera i snön. Men sedan var det dags för städningen och att äntligen få åka hem. Älskar att få komma hem och slippa lumpen. Det är verkligen hemskt där. Fy vad jobbigt det har vart. Lite sömn, maten smakar skit och ont i viktiga kroppsdelar har jag haft i två veckor nu. Och sjukgymnasten sa att det kommer gå över under helgen. Jo tjena. Eller inte alls. Har jag haft konstant ont i två veckor lär det inte gå över under en helg bara sådär. Hur tänkte hon där? Aja, jag får väl gå dit på måndag morgon igen för att bära min jävla tunga packning kan jag inte göra längre. Jag vill slippan den här skiten nu. Jag pallar inte mera..

Äntligen hemma igen från lumpen. Den här veckan har vart fruktansvärt jobbigt. Efter fältveckans sista masch gick jag långt med tung packning. Då råkade mitt knä knaka till nångång. Jag vred väl det på något konstigt sätt med tung belastning på så jag fick ont i knät. Jag hade det hela dagen och hoppades att det skulle gå över efter några timmar, efter någon dag. Men icke sa nicke, jag hade ont dag efter dag. Permissionshelgen kom och jag hade fortfarande ont. Inte nog med att min rygg hade kolapsat några dagar innan och att jag är skitförkyld, nu ska jag tydligen ha ont i knät också. Tack för det, liksom.
I alla fall trodde jag att det skulle gå över efter helgen och vara återställt på måndag när min pansarskottsutbildning skulle börja, men jag hade fortfarande ont då.

Har nu haft ont i knät i en och en halv vecka och har gått runt och haltat hela tiden. I tisdags ville jag gå till sjuksyster så att hon kunde kolla upp skadan, men jag "fick" inte för mitt befäl. Jag skulle gå senare i veckan så att jag inte skulle missa något viktigt i pansarskottsutbildningen. Så det var bara att bita ihop och plåga sig igenom hela veckan. Fy sjutton vad jobbigt det har vart och så otroligt ont det har gjort. Ont mer eller mindre hela tiden. Varje dag och varje natt.

Tyck lite synd om mig i alla fall....!

I söndags stupade två officerare i Afganistan av en talliban utklädd till polisman. De sköts på nära håll utan att ens ha en tanke på det hela.
De båda officerarna kom från Livgardet, Livgardet där jag själv gör lumpen nu. Mina befäl var goda vänner och arbetskollegor med de båda officerarna som dog.

I torsdags hade vi ett korum (cermoni) för de mördade officerarna. Vi stod ute i kylan och lyssnade på vackra tal och sjöng ett par psalmer för att hedra de svenska officerarna som stred för rättvisan i ett land bortom alla gränser.


På grund av händelsen fick vi sluta en dag tidigare från fältveckan. Vi hade bara två befäl på 5 plutoner, så vi fick komma in i värmen och ta hand om all materiel en dag tidigare så att vi slapp stressa. Fy sjutton vad skönt det var att sova i logementsängen den natten. Jag sov som ett djur de hela sex timmarna som bestod. Det var helt underbart.

Nu under min permission har jag firat min sambos far som har fyllt åt. Jag har även hälsat på min mamma och bjudit på semlor och nu ikväll, söndag, ska jag och Nalle ut på restaurang och fira Alla Hjärtans Dag tillsammans. Senare ikväll ska jag tillbaka till Livgardet för att nästa vecka skjuta pansarbrytande. Hoppas du har haft det bra, mycket bättre än vad jag har haft det de senaste veckorna.
Kram

De här två senaste veckorna i fält har verkligen vart jobbiga. I snitt har jag nog sovit 4 timmar/natt. Varje natt sitter man eldvakt i minst en timme och ibland var man också patrullerande vakt kring området. Så det blev inte många timmar sömn.

Varje dag har vi rest tältet, tagit ner tältet, rest tältet o.s.v. Flera gånger i rad. Vi skulle lära oss att resa tältet på max en timme, då skulle även kaminen brinna, veden vara huggen och liggunderlagen utspridda i tältet. Sen skulle vi ta ner tältet på max 30 min, då skulle all materiel vara inrättade efter en speciell ordning och allt skulle vara vikt och prydligt. Fan vad vi övade på det, mitt i natten vid flera tillfällen. Jag kan säga att jag tröttnade snabbt på all den onödiga skiten, men man var ju tvungen ändå.

Maten var skitdålig också. Antingen fick vi äcklig "vanlig" mat eller så fick vi gul/grön påsar. Små påsar med torrfoder i som man skulle blanda med lite vatten som smakade skit de med. Vilket resulterade i att jag åt väldigt dåligt i fält. En morgon fick vi inte ens någon frukost. Då fick vi äta gårdagens rester och lite brödsmulor. 2-3 dagar hann vi inte med att äta någon middag heller. Vi hade gjort någon övning och kom tillbaka till förläggningen sent på kvällen. Då var vi tvungna att först sätta upp tältet och sedan var klockan jättemycket och jag prioriterade sömn istället för mat.
Jag drack inte heller så mycket. Då är jag ju tvungen att gå på toa så ofta, vilket jag knappt hann med att göra. Det var så stressigt hela tiden.

Femte dagen under fältveckan kolapsade min rygg också. Den strejkade och jag hade svåra smärtor. Jag kunde inte längre bära min egen packning. Inte nog med att jag var tvungen att ständigt bära runt på stridsvästen som väger typ 6 kg och vapnet på 4 kg, jag skulle nu även bära min packning på typ 30 kg och vandra långt. Det klarade inte min rygg av. Det gjorde så fruktansvärt ont så jag fick hjälp att bära min ryggsäck. Sedan fick jag gå till sjuksyster och få smärtstillande i några dar.

Jag har även frusit konstant i 9 dagar nu. Det har vart så kallt hela tiden. Varje dag och varje natt. Det har vart jättejobbigt. Jag var ju tvungen att se ut som alla andra också. Samma tunna kläder. Så man kunde inte klä sig varmare heller. Alla skulle ha en fältskjorta (ungefär som en underställströja), en tunn vit regnställsjacka, uniformsbyxorna, vita tunna regnställsbyxor och en tung tung hjälm på sig. Vid några tillfällen fick vi ta på oss en extra tröja och pälsmössa men inte så mycket mer. Så frusigt har jag gjort.

Jag kan inte direkt säga att jag har sett ut och luktat som en ros nångång under fältveckan. Jag har knappt haft tid att borsta tänderna eller tvättat händerna. Men en dag, mitt i fältvecka fick vi faktiskt duscha i två hela minuter. Det var himmelskt skönt.
Alcogel och andra kemikalier fick vi inte andvända heller. De har en lägre fryspunkt så man kan lättare förfrysa sina händer då. Man känner inte kylan på samma sätt då. Så speciellt ren har jag nog inte vart på två veckor nu.

Mina händer/fingrar och fötter mår skit. Jag har fått en nedsatt känsel och det sticker i tår och fingertoppar ofta. Jag har en hel del skärsår och stickor. Usch det är hemskt och så ont det gör också. Hoppas att det inte är något allvarligt bara.  

Kom hem från lumpen igår eftermiddag. Var stentrött då och somnade på soffan efter att ha ätit en fet god pizza.

Fältveckan som har vart, har vart helt förjävligt jobbig. Det värsta som har hänt på riktigt länge. Jag åkte ut i fält redan förr-förra måndagen, 1 feb (då jag trodde att jag skulle ut tisdagen efter) och jag var borta i 9 dagar. Jag vandrade med tung packning typ 6-7 km till förläggningsplatsen bara, men det var jobbigt ändå. Vi kom tillslut fram till en skog täckt med djup snö så det var bara att börja gräva och sätta upp militärtältet i mörker och stress.

Allt handlar om tempoökning som vi har så väl tränat på under fältveckan. Tempoökning och materielvård. Gör man sina och gruppens saker snabbt och bra kan man få tid över (i typ någon minut eller två) för att vila. Min grupp är inte så bra på tempoökning så jag fick aldrig någon vila. Och all materiel som man ska hålla koll på. Även om jag själv hade koll på mina egna grejer så var det alltid någon som tog mina saker i alla fall. Jag blir så himla trött på det. Så fort man lämnade en sak på ryggsäcken t.ex. så var den alltid borta fem minuter senare för att nån jävel tog den istället och trodde att det var dens... Suck.

Annars har jag skjutit mycket nu under de här nio dagarna i fält. Liggandes utomhus i blötsnö som mest. Vi sköt på 100 meter. Jag kan säga ärligt att skjuta inte är min grej än. Det är fan svårt. Men jag ska bli bättre på det, vänta bara. Det är liiite jobbigt att vara en dålig skytt när man är en skyttesoldat.... eller?

Jag har även provat min gasmask i en tårgaskammare. Det gick åt helvete. Min mask var tydligen för stor, fast den satt åt som bara den. Så när jag gick in i gaskammaren kände jag hur torr jag blev i munnen. Det sved ner i hela halsen. Jag kunde knappt andas. Mitt befäl ville att jag skulle stanna en stund till men tillslut kunde jag inte hålla mig. Tårarna kom och den svidande känslan i halsen spred sig. Fort ut sprang jag. Fick därefter byta till en mindre mask och göra om "provet" som befälen kallade det. Då gick allt jättebra. Det var en gaska läskig upplevelse. Vilken smak, vilken lukt det var. Smokey.

Samma dag fick jag lära mig att släcka olika bränder. Vi alla skulle släcka en liggande brinnande docka med en filt. Dockan brann som bara den och när det var min tur gick det bra till en början, sen började dockan brinna igenom filten lite och det vara bara att lägga på mer filt och klappa till lågorna.
Vi gjorde även samma eldsläckning på en stående docka. Det gick ganska bra det med. Men det är svårare än vad man tror. Sedan släckte vi en oljebrand med en tung pulversläckare. Men min släckare tog slut innan jag hann släcka elden så det kanske inte var så lyckat.... Men nästa gång så!

Nu har jag även fått prova på att kasta handgranater! Vi provade först att kasta övningsspräng- och chockhandgranater. Sedan fick jag kasta riktiga spränghandgranater och chockhandgranater. Vilken smäll och tryckvåg det blev av de. Läskigt, men spännande var det. Coolt. Man kanske ska satsa på det... humh.

Men det har vart en riktigt jobbig period nu. Skönt att äntligen få komma in i värmen och få vila upp sig. Har du haft en bra vecka kanske?