Turqoise

Hemma igen efter en sliten vecka ute bland krig och skog. I början av veckan var det skitjobbigt och svårt för det mesta, men sen framåt slutet av veckan blev det roligare och roligare.

Jag hatar verkligen pansarskott!
I måndags skulle vi låtsasskjuta med p-skotten i skogen. Två och två sprang vi runt i skogen med de där tunga asen på ryggen och låtsassköt med de. Så himla tråkigt.

I tisdags sen skulle vi ha ett pansarskottstest istället. Vi fick åka buss ut till skjutområdet och den här gånngen skulle man skjuta på riktigt och träffa rätt också. Det gick åt helvete. Man skulle jobba två och två och en skulle vara den som ger alla kommando. Gissa vem det blev i mitt stridspar? Jo självklart jag. Just denna dag då allt var ett stort test som man var tvungen att klara av. Just denna dag då alla kommandon skulle sägas rätt. Jag har fan aldrig agerat som den som ger kommando. Jag brukar alltid vara den som bara följer med. Den som är följsam. Tror du testet gick bra för mig/oss eller? Ne, skitdåligt. Visst, det var inte många som klarade av det på första försöket, men det var bara för mig som det tog tre försök att klara banan. Tre försök!
Den tre timmars långa marschen hem sen ser jag som ett straff. Tre timmars marsch med packning. Nä, det dödade inte min rygg, inte mina axlar heller, inte alls.

Nu någonting skoj. I onsdags har jag vart inne i lumpen i 7 månader. Shit vad tiden går fort ibland. Nu är det nästan bara 4 månader kvar. Sen är det muck och det civila mörktet som gäller. Och för att fira de underbara 7 månaderna i lumpen skulle vi marscha ut till ett skjutfält en timme bort och träna på att passera korsningar och sammanstöt bland hus. Sedan på eftermiddagen skulle vi göra tre olika skjuttest på banor med tidspress. Springa-skjuta-springa-kasta granat-skjuta-klättra-springa. Det gick väl heller inte så bra. Det var egentligen inga svåra banor men tidspressen var förjävlig. Sedan avslutade vi dagen med att springa hem. Det var sjukt jobbigt. Tror inte att jag då hade sprungit på säkert en och en halv månad. Så det kändes verkligen att man sprang.