Hinderbana och sjukvård
Helgen som var, var jag i tjänst, som det så fint kallas. Vi hade våra vanliga morgonrutiner. Städning och BRAK och allt sånt där.
I lördags hade vi undervisning i "Kallt väder". Vi har fått lära oss hur man ska klä sig i kallt väder, hur man ska hålla sig varm, vad man ska göra när man håller på att förfrysa något eller när man har förfrysigt någon kroppsdel.
På eftermiddagen sen gick vi ut på en rask promenad i våra snödräkter. Typ som ett vitt regnställ med små extra detaljer. Vi fick prova att värma våra fötter i stridspolarens armhåla också. Vi tog då av oss ena strumpan och gick barfota i snön i säkert 50 meter. Sedan stoppade vi in foten i polarens armhåla och blev varm. Det var en bitande upplevelse.
På kvällen sedan, efter middagen, gjorde vi en till utflykt. Vi skulle ut och vandra igen. På med vinterdräkter och ryggsäcken full med extra kläder, liggunderlag och varmt vatten m.m. Sedan med all utrustning skulle vi göra en hinderbara. En slags klätter-och-kryp-hinderbana. Första hindret var fanimig omöjligt. Jag skulle hoppa upp på en plattform som var nästan lika hög som mig själv. I huvudhöjd. Det gick liksom inte. Med tung ryggsäck, hoppa rätt upp och försöka att dra sig upp i den djupa snön. Nä, det var riktigt svårt och jobbigt. Annars var det mycket man skulle kråla sig fram. Krypa i små, mörka, trånga gångar eller klättra på en lina eller hoppa över höga hinder. Allt gick ju till slut, men det var svårt.

I lördags hade vi undervisning i "Kallt väder". Vi har fått lära oss hur man ska klä sig i kallt väder, hur man ska hålla sig varm, vad man ska göra när man håller på att förfrysa något eller när man har förfrysigt någon kroppsdel.
På eftermiddagen sen gick vi ut på en rask promenad i våra snödräkter. Typ som ett vitt regnställ med små extra detaljer. Vi fick prova att värma våra fötter i stridspolarens armhåla också. Vi tog då av oss ena strumpan och gick barfota i snön i säkert 50 meter. Sedan stoppade vi in foten i polarens armhåla och blev varm. Det var en bitande upplevelse.
På kvällen sedan, efter middagen, gjorde vi en till utflykt. Vi skulle ut och vandra igen. På med vinterdräkter och ryggsäcken full med extra kläder, liggunderlag och varmt vatten m.m. Sedan med all utrustning skulle vi göra en hinderbara. En slags klätter-och-kryp-hinderbana. Första hindret var fanimig omöjligt. Jag skulle hoppa upp på en plattform som var nästan lika hög som mig själv. I huvudhöjd. Det gick liksom inte. Med tung ryggsäck, hoppa rätt upp och försöka att dra sig upp i den djupa snön. Nä, det var riktigt svårt och jobbigt. Annars var det mycket man skulle kråla sig fram. Krypa i små, mörka, trånga gångar eller klättra på en lina eller hoppa över höga hinder. Allt gick ju till slut, men det var svårt.

Skriv tillbaka
Trackback