Turqoise

Vem behöver sova? Det är väl ganska överskattat ändå? Men jag behöver tydligen sova, men det får jag inte. Får inte tid för det tydligen.

Nu under måndag och tisdag har jag stått högvakt igen på slottet. Fyra postpass som vanligt. Det har väl gått som det brukar göra förutom några annorlunda detaljer. Så som att vi gick från Mynttorger, runt slottet, istället ifrån Armémuséet. Det var sagt att jag även skulle hissa flaggan på slottet imorse också, så jag väcktes extra tidigt, hade då bara sovit tre timmar typ, gick till sammlingsstället och där visade det sig att jag inte skulle hissa någon flagga utan att jag skulle byta plats med en i patrullen som skulle hissa istället. Så istället för att sova på min "sovtid" fick jag sitta i patrullrummet och snacka skit med patrullgrabbarna. Det var ju i för sig jätteroligt men fy fan vad trött jag var.

Fick sluta strax efter tre idag och åkte genast hem. Slappade framför tv:n och lyckades till och med sova i 15 minuter. Duktig flicka. Sen kom Nalle och väkte mig, innan han själv gick och la sig och somnade framför tv:n. Huhm..

Igår gjorde jag något som jag aldrig har gjort förut - jag har fiskat kräftor. Det var spännande men skitäckligt. De där äckliga utsökta små djuren, sprattlade i burarna.

Hoppas att de smakar gott också nästa vecka.

Jag är sjuk. Nämnde jag det att jag blev det kvällen innan Operation Stockholm? Kanske inte. Men jag blev det. Hostar och är slemmig. Dricker hostmedecin och mår inte alls så bra. Men jag har inte tid att var sjuk nu. Högvakt imorgon och sen är det födelsedagsplanerande och firande nästa helg. Ja, gamla tanten fyller 22 år på lördag; Och hon mår skit nu och borde ligga hemma i sängen hela veckan. Men får inte vara sjuk, inte nu. Så som vanligt är det bara att bita ihop och låtsas att allt är bra.

Under torsdagen och fredagen samma vecka så hade jag inte direkt någon jobbig tid. Det var de bästa dagarna i lumpen någonsin.
Jag hade lite långsam vapenvård, simmade polisens intagningsprov (dyka och hämta en tung docka på botten), badade äventyrsbad, såg på krigsfilm och slutade veckan med att gå på Armémuseet inne i stan. Som sagt, vi borde ha sånna dagar mycket oftare, så mycket som vi/jag sliter och kämpar.

        I made it! I made it! I made it! I made it! I made it! I made it!

Genom blod, svett och tårar klarade jag av Op. Jag lever fortfarande men min kropp är död. Hjärnan med för den delen.

Operation Stockholm började måndag morgon. Jag hade packat allt och förberätt mig väl. Hela dagen gick vi runt och gjorde stationen och samlade ihop "poäng" runt utanför Gardets grindar. Det gick faktiskt ganska bra fast det var sjukt jobbiga stationer som krävde fys, kondition och hjärna. Jag hade bara fått frukost den dagen sen skulle man två och två dela på en "dygnsmåltid" (4måltider + lite nötter och russin). Så man var väldigt hungrig och seg i kroppen hela dagen. När alla stationer var klara skulle vi springa stridshinderbanan(!). Alla i min grupp skulle genomföra ALLA hinder. Jag kan då nämna att alla i min grupp är typ vältränade atleter, alla förutom lilla jag; Och jag har aldrig lyckats med hela hinderbanan tidigare. Men det var bara att bita ihopp och försöka göra det bästa av situationen. Jag klarade alla hinder! För första gången klarade jag av alla hinder. Helt otroligt. Jag är helt chockad. Och vi fick näst bäst tid av alla som genomförde, 16 minuter någonting. Sjukt jävla bra alltså, med de förutsättningarna vi hade (matbrist t.ex.).

Helt död fortsatte jag Op. Vi fick åka buss till Alvik direkt efteråt. Från Alvik sen gick vi genom tunnlar under mark och vatten ända bort till Kaknästornet/Gärdet. Det tog ungefär 4 timmar att gå i de där tunnlarna. Det var jättespännande de första 5 minuterna men sen var det bara skitjobbigt. Neråt, neråt och ännu mer neråt. Raksträcka efter raksträcka. Den sista timmen fick vi även gå i mörker. Det var sjukt jävla jobbigt. Trött var man, hungrig var man, ont hade man och rakt skulle man gå. Det var inte så himla lätt som det låter heller. För att komma ut ur tunneln sen var man tvungen att klättra uppför i en stege. Då var inte mina armmuskler med mig. Fy skjutton vad svag jag var i armarna efter all styrka armarna hade fått genomlida under dagen och efter all mat de inte hade fått. Pinsamt svag liksom.
Hur som helst. Tillslut efter en lång långsam tid kom jag upp ur hålet från marken och ifrån den långa mörka tunneln. La mig död på marken och självdog en stund innan det var dags att gå igen. Klockan var runt 1 på natten och vi alla trötta soldater hade hamnat vid Kaknästornet. Vi marschade runt där och letade efter "vårt" sovställe som vi tillslut hittade när regnet började falla ner på oss. Upp med knäppetältet (ensamma vargen/ typ en liten pressenning), åt lite energigivande snask och sen var det dags att sitta på vaktpost, som vanligt. När jag väl kom i säng var klockan runt 3 på natten. Det regnade fortfarande. Det regnade hela natten. Hela de tre timmarna jag fick chansen att sova innan vi skulle upp igen. Jag låg nästan i en pöl. Det var jättejobbigt. Kallt var det också. Jag hade ju inte någon sovsäck direkt, utan en jacka bara över mig.

Nästa morgon slängde jag i mig en halv grönpåse innan vi skulle fortsätta mot Fjällgatan utanför Slussen. 1 ½ timmes marsch bort. Där repellerade jag ner 30m. Fy fan vad det var läskigt! Jag höl l på att dö igen. När det var runt 10m kvar till marken så började mina armar att ge med sig. De pallade inte längre. Jag pallade inte längre. Jag tappade fotfästet, gnällde till ett högt pipljud av rädsla och hängdes rakt ut, nästan vågrätt. Skakade av rädsla. Visste inte vad jag skulle göra. Men hänga där kunde jag ju inte göra hur länge som helst så det var bara att försöka få tillbaka fotfästet på bergsväggen och fortsätta neråt. Väl nere sen kom det några tårar av rädsla ner på kinden. Det var riktigt läskigt att tappa fotfästet, bli baktung och känna hur armarna sviker mig.

Men det var bara att fortsätta. Vi skulle nästan gå tillbaka till Gärdet sedan. Till Livgardets första kasern inne i stan. Någonstans vid någon kyrka. Orkade inte se eller lyssna på vart jag var någonstans. Jag hade det så tungt och jobbigt med all packning och all smärta i ryggen. Efter historialektionen skulle vi gå tillbaka till Fjällgatan igen. Det var fram och tillbaka, fram och tillbaka hela tiden. Från Fjällgatran sedan skulle vi marscha till Ursvik. Ja Ursvik. Cirka 5 timmars marschande med tung packning och skadad rygg. Det var det värsta jag har vart med om. Jag hade så fruktansvärt ont i axlarna och ryggen att jag gick och grät av smärta. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Höll på att hoppa av Op. Ville inte vara med längre. Men jag blev övertalad att fortsätta. Jag gick och gick och gick och äntligen kom vi fram till Ursvik, fram till en stor byggnad där vi skulle få sova. Yes, sova inomhus. Varmt och torrt.

"Nattsömnen" varade i ungefär 4 timmar, ja, jag satt ju på vaktpost den här natten med så jag kunde inte sova så mycket. Sedan nästa och sista dagen av Operation Stockholm skulle vi marscha lite mera, för ovanlighetens skull. Någon frukost fick jag inte ner i magsäcken heller så jag var inte så speciellt pigg eller starkt under den här dagen heller. Efter någon timmes marschande kom vi fram till ett stort jävla hus som vi skulle rensa. Springa in i och skjuta och kasta granater och allt möjligt mot fienden. Det var riktiga människor som skjöt mot oss för en gång skull. Inte bara pappgubbar som vi alltid annars har. Men för min grupp gick det ganska bra för ändå. Vi fick inte så många "döda" och jag klarade mig ganska bra. Höll på att svimma bara några gånger. Sömn + mat + vätskebrist. Jag orkade typ ingenting. Och hela husresningen tog typ 2-4 timmar bara. Fattar inte hur det kunde ta så lång tid, men det gjorde det. Trött och slitna sen fick vi åka buss tillbaka till Gärdet sen. Det var en jobbig känsla. Åka tillbaka, inte hem.

Aja, på Gärdet sen skulle vi ha den sista språngmarschen på Op-tävlingen. Marscha så fort vi kunde med packning och allt, ca 3 km (jag vet att det inte låter så mycket men har man ont i hela kroppen och har inte ätit något på tre dagar så är det skitjobbigt). Jag höll på att dö den dagen med. Men vi hjälptes åt och alla kom igenom mållinjen. Jag haltade och hade så ont i ryggen, men jag gjorde det.
We made it!
Buss hem sen till Livgardet var en härlig känsla. Underbart fast jag satt och frös hela tiden av allt regn som hade fallit den dagen. Men så himla nöjd. I made it!

Imorgon är det dags för det omtalade Operation Stockholm. Fy fan vad jag har ångest över det. Ska tillbaka till Livgardet redan ikväll, för att packa och förbereda mig. Brukar ju annars åka på måndag morgon, men inte denna gång.

För er som inte vet det så handlar hela min tid och utbildning i lumpen om Operation Sthlm. Vi har blivit tränade att klara av operationen. Vi har gjort tester och stridit i bebyggelse och övat allt möjligt.

Så nu väntas bara svält, smärta i hela kroppen, få timmars sömn och en jävla massa fysiskt arbete med tidspress och stress. I tre dagar. Vi ska börja med att gå från Livgardet till Stockholm (tror jag). Wish me luck och att jag klarar av operationen.

ÅNGEST! ÅNGEST! Jag har ÅNGEST!

Veckan som har vart har varit fysiskt jobbig varje dag. Skojar inte. Jag har sprungit varje dag, marschat två dagar, haft ett närkampspass på två timmar en dag samt sprungit en stridshinderbana.

I måndags var det ändå en väldiggt bra dag. Vi började med att fysa som vanligt. Sprang i 45 minuter ungefär. Sedan gjorde jag typ ingenting den dagen. Men jag var tvungen att vara på logementet hela tiden så jag kunde inte direkt göra någonting. Men det var skönt att bara ligga och slappa för en gång skull.

I tisdags och onsdags gjorde jag samma saker. Jag marschade ut med packning till ett skjutområde med en massa hus, långt långt borta. Sedan gjorde jag skjutövningar med min grupp från hustak. Skjöt de där jävla pansarskotten och sen roliga granattillsatsen. Striden och grupparbetet blev bara bättre och bättre och tillslut var vi den bästa gruppen och gjorde det bästa försvaret. Sedan avslutade vi dagarna med att springa hem med vapnet i famnen. Sjukt jobbigt.

Torsdagen sen sprang jag stridshinderbanan på tid. Jag misslyckades som vanligt men den här gången klarade jag av ett hinder som jag aldrig någonsin har klarat av tidigare. Det svåraste hindret, "Catcrowlern". Och jag klarade nästan av det näst svåraste hindret också, "Armgången". Bara en meter ifrån. Så nästa gång kanske jag klarar av alla hinder och gången efter det kanske jag klarar av att göra det på mindre än 12 minuter också. Så jag är ganska nöjd ändå. Framsteg...!
Samma dag hade jag SIB (Strid I Bebyggelse) prov och efter omprovet så blev jag godkänd med 100%. Och samma eftermiddag hade jag den sista närkampen inför Operation Stockholm. 2 timmar med slag och sparkar är varmt och jobbigt må du tro.

I fredags var det fys igen då. Fast istället för att springa med hela kompaniet som jag brukar göra skulle jag och två till springa fälttestet igen. Vi var tydligen tre stycken som inte klarade av det förra gången. Så jag skulle alltså springa två km på under 12.30 minuter med kängor, skyddsväst och en fullproppad stridsväst samt vapnet i famnen. Jag höll på att dö. Det var så fruktansvärt jobbigt. En kille sprang så fort att han spydde två gånger. Så du kanske förstår att det var ett jobbigt test att springa. Men jag klarade det. Jag klarade det! Jag fick 12.25. Död var jag efteråt, kunde knappt andas, men fy fan vad glad jag var efteråt. Jag klarade testet!

Pssst, säg inget om att jag laddar ner lite musik nu. Sist var
faktiskt 1 år sen som jag gjorde det sist så lite uppdatering
i musikmappen behövs, tycker jag.

Sitter hemma och njuter av "det civila mörkret" med kaffe i handen och musik i högtalarna. Så sköööönt!

I helgen har jag tagit det lugnt och skönt. I fredags kväll blev det en saftig pizza till middag (även fast jag bara orkade halva...(?)). Hur som helst.

Och i lördags shoppade jag lite med Kicki i Farsta. Vi hann inte med så mycket för de stängde ju så tidigt, men några tröjor hann jag med att köpa. Ett bälte också. Nice.
Sedan grillade vi hemma hos mig och Nalle. Med potatisgratäng och vin samt med kladdkaka till efterrätt. Supergott och så onyttigt. Ja, jag är ganska trött på att äta lite och äcklig nyttig mat nästan varje dag i lumpen.

Usch, jag börjar bli nervös nu. Om drygt en vecka är det Operation Stockholm. Marscha omkring med stridsutrustning i Stockholms stad utan mat och med fysiska övningar. Hela lumpen handlar typ om att man ska klara av Operation Stockholm. Det är sjukt svårt och åt helvete jobbigt. Klarar man av det får man "Stadsskyttebågen" och blir en "godkänd" statsskyttesoldat. Jag vill verkligen klara av det, men jag tvekar på om jag kommer att klara det. Men den som lever få se.

Hemma igen efter en sliten vecka ute bland krig och skog. I början av veckan var det skitjobbigt och svårt för det mesta, men sen framåt slutet av veckan blev det roligare och roligare.

Jag hatar verkligen pansarskott!
I måndags skulle vi låtsasskjuta med p-skotten i skogen. Två och två sprang vi runt i skogen med de där tunga asen på ryggen och låtsassköt med de. Så himla tråkigt.

I tisdags sen skulle vi ha ett pansarskottstest istället. Vi fick åka buss ut till skjutområdet och den här gånngen skulle man skjuta på riktigt och träffa rätt också. Det gick åt helvete. Man skulle jobba två och två och en skulle vara den som ger alla kommando. Gissa vem det blev i mitt stridspar? Jo självklart jag. Just denna dag då allt var ett stort test som man var tvungen att klara av. Just denna dag då alla kommandon skulle sägas rätt. Jag har fan aldrig agerat som den som ger kommando. Jag brukar alltid vara den som bara följer med. Den som är följsam. Tror du testet gick bra för mig/oss eller? Ne, skitdåligt. Visst, det var inte många som klarade av det på första försöket, men det var bara för mig som det tog tre försök att klara banan. Tre försök!
Den tre timmars långa marschen hem sen ser jag som ett straff. Tre timmars marsch med packning. Nä, det dödade inte min rygg, inte mina axlar heller, inte alls.

Nu någonting skoj. I onsdags har jag vart inne i lumpen i 7 månader. Shit vad tiden går fort ibland. Nu är det nästan bara 4 månader kvar. Sen är det muck och det civila mörktet som gäller. Och för att fira de underbara 7 månaderna i lumpen skulle vi marscha ut till ett skjutfält en timme bort och träna på att passera korsningar och sammanstöt bland hus. Sedan på eftermiddagen skulle vi göra tre olika skjuttest på banor med tidspress. Springa-skjuta-springa-kasta granat-skjuta-klättra-springa. Det gick väl heller inte så bra. Det var egentligen inga svåra banor men tidspressen var förjävlig. Sedan avslutade vi dagen med att springa hem. Det var sjukt jobbigt. Tror inte att jag då hade sprungit på säkert en och en halv månad. Så det kändes verkligen att man sprang.

Imorgonbitti mot Gardets grindar. Jag har fått min ångest tillbaka. Jag säger inget mer förutom att vi hörs nästa helg.

Söndagschill framför tv:n med kaffe i handen hela dagen idag.
Så underbart skönt.

Jag har äntligen fått tillbaka mina vanliga helgpermissioner nu. Kom hem igår, fredag eftermiddag och är ledig fram tills måndag morgon. Yes baby.

Så idag bjöd vi hem Nalles familj hem till oss och bjöd på middag. Fördrink med tilltugg blev det med vin till den egna kyckling-svamp-grädd rätten och marängtårtsefterrätt med kaffe och "starkare vätska" till. Allt var jättegott och jag är hur nöjd som helst. Jag och Nalle har blivit mästerkockar. Tänk att till och med jag kan lyckas i köket någongång. Det är ju underbart. Förut kunde jag inte ens baka en kladdkaka efter recept men nu kan jag laga en helt egen måltid som är god också.

Släkten var nöjda och glada, fast det åskade och blixtrade som bara den utanför. Shit villka blixtar jag såg. Har nog aldrig sett sånna klara och "stora" blixtrar förut. Skönt att man satt inomhus i alla fall.

Igår, i torsdags, hade vi en rolig skjutövning i skogen. Vi hade packat stridspackningen och cammoflerat våra ansikten med färg och sen gav vi oss ut i skogen och gjorde några anfallsövningar. Vi hade löspluggsanordningen på Ak5:an och blev "beskjutna" av motståndare någonstans i skogen. Det var skitkul och jättespännande. Så gjorde vi olika framryck och antingen så flydde vi därifrån eller så skjöt vi tillbaka och vann striden. Det var riktigt jobbigt men jag trodde att det skulle vara värre. Vara lika jobbigt som det brukar vara när man marschar runt i skogen med skjutvapen och stridsutrustning under solens strålar.
Helt slut var man när övningen var slut och vi gick hem till regementet med all utrustsning och solen gassade på. Vätskebrist och en sån fruktansvärd ryggsmärta. Men en väldigt intressant dag med nya saker att lära sig var det.

Jag vet inte om jag har blivit starkare eller om skjutövningarna har blivit enklare men det har faktiskt gått jättebra den här veckan och roligt har det vart också.
(Kanske inte i måndags då, då sprang jag fälttestet på 2km med stridsutrustning och misslyckades med 1½ minut efter tidsgränsen..)

Men i tisdags skjöt vi skjutövningar på nära håll som gick jättebra. Jag är grym på nära håll. Mitt i prick några gånger blev det till och med. Fick även skjuta under gång också för första gången. Tidigare var jag alltid tvugna att säkra vapnet hela tiden, men nu får jag gå runt och skjuta samtidigt.
Vi marschade ut till Stålbodas skjutbana med packning och allt och marscherade hem såklart också.. Jobbigt.

Och i onsdags marscherade vi ut till Stålboda igen fast denna gång skjöt vi på långa avstånd. Då gick det lite sämre men nu har jag äntligen skjutit klart alla grundskjutövningar i alla fall. 

 

Samma kväll skulle jag och Nalle över till Lina och fira hennes födelsedag. Hon fyllde år i lördags så det blev lite party då. (Då var jag skittrött efter att ha vart vaken i typ 22 timmar, men jag orkade med hela tiden ändå).

Så grattis Lina på din födelsedag! Hipp hipp hurra!
Och grattis till Petra som fyllde år i onsdags också.

Idag, söndag, åkte jag och Nalle över till mamma och käkade middag där. Klippte även håret lite grann så nu är det kort och hemmagjort.

Fredag till lördag var det äntligen dags för det sista högvaktsdygnet på slottet. Men den här gången tillhörde jag andra avlösning så då stod jag inte på post direkt efter paraden och jag fick 6 timmars sömn istället för 4 m.m. Men jag var tvungen att gå upp halv 12 på natten och köra på hela dagen sen med vaktpass och parad och allt möjligt. Sista vaktpasset jag hade kom det fram en lite pojke på typ 6 år som skrek våra kommandon och gjorde våra vapenrörelser, som han hade sett oss göra på avlösningsparaden. Han var skitduktig och gjorde nästan exakt så som vi gör. "På axeln, gevär", så slänge han upp sitt lilla pappgevär på axeln. Vid halt stannade han, vid framåt började han gå med samma armrörelse som vi gör. Lättlärd unge. Han gick runt framför mig i säkert 20min och alla människor tittade på honom och tog en massa bilder. Det var ganska underhållande. När han hade haltat framför mig för säkert 12:e gången sa jag: "Bra kapten! till honom. Då sa han att han inte var någon kapten utan att han var en militär.
Efter ett tag gick han iväg med en faderliknande man och jag kunde fortsätta som vanligt. Men det var kul att se den där ungen som härmade oss soldater.

Tillbaka på Livgardet sen var det fys som gällde. Utomhusstyrketräning. Slapp hinderbanan i alla fall så det var ganska skönt det.

Torsdag var vi lediga från högvakten och istället hade vi en skjutövning hela dagen. Jag började dagen med att ge mig själv en fläskläpp på uppställningen. Hjälmen slängdes med en fart på käften när jag skulle slänga på mig stridsvästen och dess tillbehör.....
Hur som helst, vi fick åka buss till skjutfältet för en gång skull också. Det var skönt. Det regnade faktiskt ute. Men vi började med att skjuta in vapnet med rödpunktsiktet för det hade vi tagit bort förut. Sedan fortsatte vi med andra skjutövningar i liggande ställningar på långt håll. Vi hade regnkläder på oss men det var så himla varmt att man svettades mer än vad det regnade på en. Så alldeles dyblöt var jag. Äckligt blöt.