Turqoise

Snart är det dags för ännu en fältvecka. Ja nästa vecka ska vi sova i tält och kriga i skogen med laser och mörkerskjutning. Det är inget jag ser fram emot men något som tydligen måste göras. Jag har hört att vi ska vara i fält mer en hälften av alla veckor som är kvar. Mer än hälften! Det är sjukt mycket. Typ varannan vecka framöver kommer jag att sova i tält och krypa i lera bland kyla och svält. Det är inget heller jag ser fram emot, men något som måste göras.

Hur som helst har denna helg varit lugn och skönt. Har inte gjort något speciellt förutom att ladda inför nästa fältvecka med fet mat och en hel del sömn. Ska iväg till Livgardet redan ikväll och packa iordning det sista. Imorgon börjar fältveckan, men som tur är varar den inte riktigt hela veckan. Å skönt är väl det.

Då ska vi se. Förra inlägget handlade om den jobbiga delen av veckan som har vart. Det här inlägget kommer handla om den lite mer roliga delen av veckan.

I torsdags till exempel, då marscherade vi ut i skogen, en kort bit ifrån Livgardet och sedan gjorde vi sånna där roliga anfallsövningar i grupp. Vi skjöt med lösplugg och pepprade på som bara den. Skitkul men asjobbigt att springa fram och tillbaka i skogen med Ak5:an och granattillsatsen på. Camoflerade i ansiktet var vi och svetten och färgen bara rann från ansiktet. Det var riktigt blött (fast solen sken).
             
Och i fredags var det dags för lite mer fys. Och jag sprang för en gång skull. Förra veckan hade jag ont i mina benhinnor och i måndags hade jag ont i ena hälsenan istället så mycket springandes har det inte blivit för min del. Men som sagt, i fredags sprang jag. Vi var bara tre stycken, men det gick jättebra. Solen gassade på och mina två springkollegor hade det jättejobbigt, men för mig gick det alldeles utmärkt. Baby I'm back.

Jag vet inte om jag har blivit starkare eller om skjutövningarna har blivit enklare men det har faktiskt gått jättebra den här veckan och roligt har det vart också.
(Kanske inte i måndags då, då sprang jag fälttestet på 2km med stridsutrustning och misslyckades med 1½ minut efter tidsgränsen..)

Men i tisdags skjöt vi skjutövningar på nära håll som gick jättebra. Jag är grym på nära håll. Mitt i prick några gånger blev det till och med. Fick även skjuta under gång också för första gången. Tidigare var jag alltid tvugna att säkra vapnet hela tiden, men nu får jag gå runt och skjuta samtidigt.
Vi marschade ut till Stålbodas skjutbana med packning och allt och marscherade hem såklart också.. Jobbigt.

Och i onsdags marscherade vi ut till Stålboda igen fast denna gång skjöt vi på långa avstånd. Då gick det lite sämre men nu har jag äntligen skjutit klart alla grundskjutövningar i alla fall. 

Torsdag var vi lediga från högvakten och istället hade vi en skjutövning hela dagen. Jag började dagen med att ge mig själv en fläskläpp på uppställningen. Hjälmen slängdes med en fart på käften när jag skulle slänga på mig stridsvästen och dess tillbehör.....
Hur som helst, vi fick åka buss till skjutfältet för en gång skull också. Det var skönt. Det regnade faktiskt ute. Men vi började med att skjuta in vapnet med rödpunktsiktet för det hade vi tagit bort förut. Sedan fortsatte vi med andra skjutövningar i liggande ställningar på långt håll. Vi hade regnkläder på oss men det var så himla varmt att man svettades mer än vad det regnade på en. Så alldeles dyblöt var jag. Äckligt blöt.

Vad är en dag på slottet? Det kan ju va dötrist... och tråkigt... och alldeles........., alldeles förjävligt jobbigt.


Har nu stått mina sista högvaktsdygn på slottet. Dock inte de allra sista, de kommer i höst nångång men för den här gången är de över, finito, over(!). 
             
I måndags åkte jag tillbaka till Livgardet. Vi hade en genomgång av den internationella hinderbanan och sen körde vi den några gånger. Tränade på speciella svåra hinder och sånt. Skitsvårt och jag kan säga redan nu att med de höga och svåra hindrerna är jag dömd att misslyckas...
Vid 18-tiden samma kväll åkte "alla" tjejer från gardet in till slottet på ett NVK möte. Ett sånt där möte för alla tjejer i lumpen så vi kan prata ut med jämställda om hur det är i lumpen och hur vi kan förbättra lumpen. Fast vi snackade mest skit och det var hur trevligt som helst. En abonerad buss kom och hämtade oss, men då var vi bara fyra som åkte med, resten var redan på slottet. En buss helt för oss själva, schysst. Jag fick chansen att berätta min situation i lumpen. Hur det är att vara ensam tjej i min pluton där killarna inte pratar med en, där de inte lyssnar på en fast man har rätt, där de inte bryr sig att man finns ens....
Efter "mötet" med en massa fika så strövade vi iväg ett tjejgäng i Gamla stan och fönstershoppade lite medan vi väntade på bussen. Då fick jag snacka lite mer med de och det var skönt att få prata av sig lite med tjejer som förstår sig på en.
Så nu i alla fall så pratar jag lite mer med de andra tjejerna i lumpen. Hälsar och så i alla fall. 
             
Högvakt på tisdag sen. Som vanligt första avlösning på Lejonbacken med de sämsta tiderna och passen. Fick sova 4½ timmar som vanligt medan de andra avlösningarna får 6-8 timmar. Nä jag är inte bitter. Aja, det är bara att bita ihop, snart över.
Det var en helt sjuk grej som hände när jag stod på vaktpost en gång. En dam i 40-50 årsåldern kom fram till mig och la en 20-lapp framför mig. "Här, varsågod", sa hon och gick iväg en bit. Det var fullt med människor runtomkring och jag visste inte vad jag skulle göra. Tillslut sa jag till henne att jag får betalt av att stå där. "Det spelar ingen roll, jag tycker du ska ha den i alla fall, varsågod", fortsatte hon sen. Sedan gick hon iväg bara. Lappen låg där framför mig, hölll på att blåsa iväg, så tillslut tog jag upp den och fortsatte som vanligt. Dricks!

Onsdag var det bara parad som gällde för min del. Inget postpass. Vi åkte buss hem och sen var det dags för fys med den där jävla internationella hinderbanan som är skitsvår och meningslös. Men vi slutade hyffsat tidigt så jag drog iväg till stan igen och käkade middag med Nalle på PizzaHut. Nam nam.

Har äntligen pausat och kommit hem från högvakten. Har stått från lördag-söndag, måndag-tisdag och onsdag-torsdag. Fan vad det börjar bli riktigt jobbigt nu alltså. Mina fötter och ben får bara ondare och ondare snabbare för varje gång. Snart kommer jag säkert att börja halta också, med alla skavsår som jag har....

             
Jag står ju alltså på vaktpass två timmar i sträck, sen "vila" i 1½ timme ungefär, sen vaktpass igen i två timmar och så håller det på så hela dygnet tills jag får min "nattsömn" på ca.4½ timmar. Första natten blev det bara 3½ timmar... men jag står fortfarande på benen. Det blev även 5st postpass istället för vanligtvis 4st.
             
Efter första högvaktsdygnet fick vi åka tillbaka till Livgardet igen. Trött och sliten och ont i benen och ryggen efter all stillastående rakryggad. Men på eftermiddagen orkade jag med lite styrketräning på gymmet och en skön bastu.

Igår, efter mitt andra postpass fick jag hala den militära och kungliga flaggan på Kastellholmen. Det var riktigt häftigt att få komma upp högst upp i byggnaden och blicka ut över hela stan.. Slussen, Gröna Lund, Slottet alla kryssningsbåtar och allt möjligt. Det var riktigt högt där uppe så man såg ju hur långt som helst. Häftigt säger jag bara. All min smärta bara försvann och jag trollades bort för en stund.
             
             
Tredje dygnet var man så trött och sliten att man inte orkade räknade timmarna längre. Plus att det var så sjukt varmt att jag höll på att dö. Vid ett tillfälle kände jag mig lite svimmfärdig också. Stod i solen framåt kvällen. Svettan bara rann på mig. Till och med benen var alldeles blöta.

När jag sitter i bilen, på väg till centralen, kommer jag på att jag inte har med mig min frukost som jag sent kvällen innan hade fixat till. Fan liksom, tänker jag för mig själv upprepande gånger. Fan.
På t-centralen sen, innan tåget kommer, försöker jag desperat att köpa mig någon slags frukost, men alla pressbyråer är stängad och någon tid har jag inte att springa iväg någon annanstans. Typiskt mig liksom. Fan igen, tänker jag upprepande gånger, igen.

Jag blir tvugen att sätta mig på tåget till Livgardet i alla fall, hungrig och arg. Aja, inget mer att göra åt saken... Svältit har jag gjort förut liksom.
Efter en stund kommer jag på att jag har glömt mina skåpsnycklar också! Mina livsnödiga skåpsnycklar till allt jag har i lumpen.... Fan fan fan... Varför händer det här mig för?! Varför har jag en sån otur första dagen jag ska tillbaka till regementet för? Vad vill Gud Säga med detta?

Desperat ringer jag till Nalle och ber honom komma och lämna nycklarna. Han är min hjälte. Min riddare på sin vita springare (volvon). Jag älskar verklige min Nalle. Han är mitt allt.
Hur som helst, han kommer och jag möter upp honom vid gardets grindar. Och vet du vad han har med sig? Min bortglömda frukost! Så mätt i magen hann jag bli innan det var uppställning och dagsprogrammet skulle börja. Vilken morgon alltså.